Öppenhet:
Jag tycker de är viktigt med en öppen blogg. Dels för att alla ska kunna läsa och för att visa och sprida kunskap om hur de är att leva med flera kroniska sjukdomar.
Lång tid:
Har bloggat i denna bloggen sedan 2009 och innan de, på andra blogg sajter men oftast bloggat helt öppet. Eftersom jag skriver ganska anonymt och många inte vet vem jag är i verkligheten så har de känts bra, men med tiden har jag inte haft någon direkt blogglust och funderat på varför, en del beror på att jag är rädd för att skriva saker som kan misstolkas, och som kan användas emot mig på olika sätt. Ju äldre man blir, ju klokare blir man. De gäller i alla fall mig.
Vem som läser min dagbok?
Jag de vet jag ju inte, och de är en stor anledning att jag är försiktigt med vad jag skriver. Och att jag inte skriver allt jag vill skriva. Min blogg ska vara min ventil. Mitt andningshål. Inget kontrollställe för myndigheter och nyfikna människor som gillar att gotta sig i andras elände. Eller gamla vänner som vill ha koll på mig. De är min dagbok! Min verklighet, mina problem, jag vill inte ha medlidande, jag vill visa min verklighet, hur de är att leva med kronisk värk och dagligen kämpa mot EDS monstret som ger en rad bekymmer. De jag vill är att ni accepterar mig för den jag är.
Vilka som smyger här?
En del är säkert mina goa EDS systrar och dom är välkomna, mer än gärna. Märker att folk läser min blogg. Kommentarerna är få och kommer de några, så är de från folk jag vet läser, jag är själv usel på att kommentera, och kräver heller inte att man gör de jämt, men ibland, speciellt om jag inte känner personen så är de trevligt. Dom som jag vill hålla borta och som säkerligen smyger här är ju myndigheter, vården, gamla vänner och vänner som aldrig hör av sig. Kan dom inte höra av sig på annat sätt, behöver dom heller inte läsa de mest privat av mitt liv. Eller? Elakt kanske, men de är så jag känner.
Den låsta delen:
Bara för dom jag känner och verkligen litar på och mina EDS systrar så klart.
Öppna delen:
Självklart kommer den att finnas kvar och jag kommer att fortsätta att skriva även där. Men de blir det som jag känner att jag kan berätta för vem som helts. Sådant som inte är jätte privat. För att sluta att skriva öppet har aldrig känns som ett alternativ. Jag vill fortsätta sprida den kunskap jag har om mina sjukdomar och då speciellt EDS. För jag tycker de är viktigt. Och bloggar om just EDS som personer med sjukdomen skriver, har sedan jag fick reda på att jag kunde ha de, varit viktiga för mig. Att få läsa om andra med liknade bekymmer, att man inte är ensam, att man inte inbillar sig utan de finns verkligen en sjukdom som ger en massa olika problem.
Resultatet av två bloggar blir att alla inte får veta allt. Men alla får veta något. Och att jag känner mig trygg i de jag skriver och vem som kan läsa. Välkomna tillbaka!
